"Den siste Wasslagaren..."
Av: Johan Lindqvist (text och bild).
Vill Du se en förstoring av någon bild - klicka på den.
Den 19/5 år 2000 genomfördes den definitivt sista Wasslagaren i I 12:s historia, och förmodligen även den sista i världshistorien.
Historik
Wasslagaren (som tidigare stavats med v) är sedan länge ett mycket välkänt begrepp för alla yrkesofficerare och även för en hel del reservofficerare vid Norra Smålands Regemente och Smålandsbrigaden.
Wasslagarceremonin, som genomförts utanför mäss Trianons gruppering i Sjöängen, har använts som "invigningsritual" för alla nya I 12:are. Från början var ceremonin menad för aspiranter och kadetter som kom ”hem” från de första skolstegen, men så småningom kom det även att gälla för tillkommande officerare från andra förband och vissa frivilligtjänstgörande reservofficerare.
Wasslagaren lär ha kommit till redan under mitten av femtiotalet. På den tiden bodde inte enbart kadetter i Kadettflygeln vid mäss Trianon. Även ungkarlar i officerskåren kunde få bo där för en klart rimlig hyra, så länge de bara höll sig ogifta. I det sydöstra rummet bodde under en tid en kapten vid namn Alf Gunér. Han var dock inte ogift utan hade köpt en affär till sin hustru, varför han som ensamstående kunde hyra ett rum. Det berättas att han förde ett rent helvetiskt befäl över såväl kadetter som subalterner. Han beslutade resolut att man skulle se till att det för officerarna skulle finnas en ren vattenspegel att beskåda. Därför beordrades 1955 alla yngre officerare av kapten Gunér att slå vassen i Hunsnäsens på ömse sidor om bryggan. Subalternerna var inte sena att ta detta till tradition, och fram till dess att mässen flyttades till Lunnagård genomfördes Wasslagaren så gott som varje år.
Att slå vassen var inte helt riskfritt. Ofta förfriskade kadetterna sig inför uppdraget i det kalla vattnet, och många gånger förstärktes förfriskningen av subalternerna i övningsledningen. Att då, under högt tempo och på ”djupt” vatten, hantera skarpslipade liar, spetsiga räfsor och andra verktyg, innebar i sig mängder med riskmoment. Som om inte det skulle vara nog, skapades en ”realistisk stridsmiljö” av bland annat att man med miniatyrkanonerna sköt tjocka 1,5 voltsbatterier eller tända knallskott mot kadetterna i vattnet.
Sista gången...?
Under åren efter mäss Trianons flytt till Lunnagård förde Wasslagaren en tynande tillvaro, även om ett par tappra försök att flytta med traditionen till den nya platsen gjordes. Då riksdagsbeslutet om I 12:s och IB 12:s nedläggning fattats beslutade brigadchefen överste Bengt Axelsson att Adjö beväring, Wasslagaren och en grillkväll skulle genomföras (på en och samma dag!) som en del av avslutningsceremonierna före nedläggningen. Wasslagaren skulle då genomföras en sista gång enligt den gamla traditionen på den ursprungliga platsen.
Några veckor före Wasslagarens genomförande fick alla "aspiranter" en traditionsenlig skriftlig fördelningsorder som reglerade förberedelser, genomförande och inte minst den utrustning som skulle medföras. De som inte "Wassats" tidigare kallades igen, varvid vissa slutligen tog sitt förnuft tillfånga och valde att delta, medan andra ihärdigt höll emot även denna sista gång.
Inmarsch
I god tid före utsatt tid samlade den truppförande brigadchefen sin personal för att ge förberedande order och framförallt föröva det unika exercispass han enligt ordern skulle förevisa för de i publiken närvarande officerarna. Vid den sista Wasslagaren förde den till vardags ställföreträdande brigadchefen, överstelöjtnant Gunnar Karlson, befälet över Wassmarininfanteribrigaden. Brigaden bestod denna gång av ungefär 30 nya och gamla I 12: are. Under skratt, hån och burop marscherade den inte helt samtränade brigaden klockan 1800 in på den gamla uteplatsen nedanför den plats där mäss Trianon tidigare stod.
När avlämningen till fördelningschefen, major Claes-Peter Cederlöf, till slut blivit godkänd var det dags för brigadchefen att leda sitt exercispass, som åtminstone roade åskådarna. Efter att exercispasset avslutats delades den första belöningen (straffet?) ut. Fördelningskvartermästaren kapten Peter Ernfridsson hade blandat till "Gudadryck" i två rejäla isoleringskärl så det räckte till för alla att både dricka ur den medhavda kåsan och ur hjälmen.
Förberedelser för strid
Brigadchefen genomförde sedan en skolexempelmässig ordergivning och bataljonerna utgångsgrupperade på stormavstånd för att vänta ut förbekämpningen. Fördelningsartillerichefen, löjtnant Håkan Löfgren, hade tagit ledigt från jobbet som utbildningssäkerhetsofficer och svarade nu för en intensiv förbekämpning med såväl över- som förbiskjutningar.
Anfall!
När sedan dimmorna från artillerielden lättade kommenderades framåt och den 12.wassmarininfanteribrigaden stormade utan tvekan ut i Hunsnäsens kalla vatten till tonerna av ”Army of the Nile” och ”Voice of the guns” av Kenneth Alford, framfört på bandspelare av fördelningsmusikanförare kapten Johan Sjökvist.
Helt enligt stridsplanen anföll 2.wassmarininfanteribataljon ledd av kapten Pedro Gustafsson och 3.WMIbataljon under ledning av kapten Per Gunnarsson rakt mot Måsholmen medan 1.WMIbataljon med kapten Mikael Persson i spetsen gjorde omfattning för att komma in på djupet. Vassen slogs under rop och skratt och fångar fördes stolt tillbaka till bryggan. Liar och räfsor ven i luften, och fanföraren fänrik Olle Nordqvist viftade ivrigt med den för dagen särskilt tillverkade fanan. Varken inlevelse eller stridsvilja saknades hos någon!
Begreppet "spana på djupet" fick en helt ny innebörd för åskådarna, när de med fasa kunde se löjtnant Caj Claessons hjälm guppa omkring på vattenytan långt ut i sjön.
I sann I 12-anda leddes anfallet av brigadchefen och hans ställföreträdare, major Ronny Andersson, rörligt och långt fram. För detta ändamål framryckte de två, frenetiskt paddlande, i en patrullbåt 51. Inledningsvis kunde man dock ana en viss ovilja hos Ronny Andersson att bli blöt.
Segerns sötma
När anfallet avslutats ställde de blöta, smutsiga, illaluktande och trötta men glada marininfanterisoldaterna upp framför åskådarna och fördelningschefen. Gunnar Karlson visade stolt upp de krigsbyten man fått med sig efter fälttåget; fiendens transportmedel (en gammal gymnastiksko) och ett lik (gammalt fiskrens). Åskådarna var dock inte lika imponerade…
Efter sedvanlig belöning i form av ännu mer gudadryck avslutades ceremonin högtidligt med förbimarsch av de numera äkta och riktiga I 12:arna, som sedan transporterades på lastbilsflak (som tur var) till det nya garnisonsområdet för en verkligen fullständig sanering. Under kvällen återsamlades åskådare och de rena och ombytta deltagarna på mäss Trianon för en oförglömlig grillkväll. För oss nya och gamla I 12:are, som nu endast kan se tillbaka på sjöslagen i Hunsnäsens strandkant, är det med glädje vi minns den siste Wasslagaren!
/Johan Lindqvist, 2001